Lorens Brolin, Abbekås, Skivarp, Skåne (1818-1890)

||Ljunits härad var under 1880-talet ovanligt rikt på spelmän, såväl äldre som yngre. Här gjorde Nils Andersson under sin första resa 1887 som upptecknare för Skånska Landsmålsföreningen bekantskap med en av häradets, kanske hela södra Skånes meSt kända personligheter, Lorens Brolin i Abbekås, Skivarps socken.||Attach:lb.jpg||

Lorens Brolins sonson Gösta Fransson son till Frans Lorensson, förde Lorens Brolins musik vidare till Örebrotrakaten. Gösta Fransson som dog ung, redan 1942, förmedlade det musikaliska arvet efter Lorens Brolin till de nu levande ättlingarna.

Lorens Brolin sonson Gösta Fransson son till Frans Lorensson, förde Lorens Brolins musikalsika arv till Örebrotrakaten. Gösta Fransson som dog ung, redan 1942, förmedlade det musikaliska arvet efter Lorens Brolin till de nu levande ättlingarna.

(:title Lorens Brolin, Abbekås, Skivarp, Skåne (1818-1890):)

(:title Lorens Brolin (1818-1890):)

Ljunits härad var under 1880-talet ovanligt rikt på spelmän, såväl äldre som yngre. Här gjorde Nils Andersson under sin första resa 1887 som upptecknare för Skånska Landsmålsföreningen bekantskap med en av häradets, kanske hela södra Skånes meSt kända personligheter, Lorens Brolin i Abbekås, Skivarps socken.

"Vid första sammanträffandet med Brolin märkte man, att zigenarblod flöt i hans ådror. De mörka, spelande ögonen, det blåsvarta, nu gråsprängda håret, de livliga rörelserna, det hetsiga lynnet bildade en typ vida skild från den i södra Skåne vanliga. Också tillhörde han den tattarsläkt, som
för några tiotal år sedan var vitt förgrenad i Vemmenhögs och Ljunits härad, där den drog omkring, försörjande sig med förtenning och hästhandel. Tattarne äro ett musikaliskt släkte, och 'Brolinarna' äro allmänt kända som skickliga fiolspelare.

Lorens Brolin hade emellertid värdigast bevarat släktens traditioner i detta avseende, och för sitt fiolspel var han känd vida omkring. Spelmän äro i allmänhet ytterst stränga vid bedömandet av varandras prestationer, men bland alla de bondespelmän, med vilka jag sammanträffat, fanns ingen som
ej med oförställd beundran omnämnde Brolins färdighet att 'gripa fiolen'. Det var ovanligt rena toner han framlockade ur sitt instrument; oaktat sin höga ålder - sjuttiofem år - och oaktat gikt i armen, som i hög grad försvårade stråkföringen, behandlade han ännu sin fiol med färdighet.
Utan att äga den ringaste notkännedom spelade han säkert och korrekt de allra svåraste saker. Dock mindes gubben blott obetydligt av sin fordom rikhaltiga repertoar.

Ett stycke, i vilket· han hade synnerligen gott tillfälle att ådagalägga sin skicklighet, var den bekanta 'Stenbockens polska' eller 'Klånkepolskan' med sina pizzikaton och löpningar, dem han utförde med verklig ledighet och elegans. Också hade han med denna polska, som alltid varit hans bravurnummer, väckt berättigat uppseende, varhelst han dragit fram. Någon bondspelman i egentlig mening har Brolin aldrig varit, han bekvämade sig sällan att spela till dans. Det var föga förenligt med hans vagabondnatur och livliga temperament att en hel natt sitta fjättrad i spelmansvrån. Men hans repertoar var ändå bondspelmannens, fast hans goda urskillning gjort den till en mera utsökt sådan, till ett urval av vad han här och där kunnat uppsnappa under sina strövtåg. Och Lorens nöjde sig sällan med att spela sina stycken under den form, han lärt dem. De ändrades och forsvårades, ofta till oigenkännlighet. Åttondelar förvandlades till sextondelar
o. s. v. Att en dylik ändring innebar ett forbättrande av melodien, därfor var Lorens' begåvning god borgen. Man behöver blott jämfora Munkbergs d-durskadrilj (n:r 756), tämligen allmänt spelad i Ljunits, Herrestads och Harjagers härad, med den uppteckning jag gjort efter Brolins spel (n:r 997),
för att bilda sig en föreställning om hans skicklighet att 'veckla ud' sina melodier.

Vid dansgillen hälsades Lorens med jubel, då han, stadd på sina sedvanliga resor, oförmodat infann sig. Hans utomordentliga spel i förening med hans kvicka infall och slagfärdighet hade nämligen förskaffat honom en viss popularitet, ovanlig för den foraktade ras han tillhör. Om Lorens gäller också det omdömet, att han var en 'beskedlig tattare'. I Ystad, där Lorens Brolin under sin krafts dagar var känd av envar, hände det mången gång, att han, den trasige virtuosen, inkallades i förnäma hus för att spela sina stycken under ackompagnement av piano. Hans slughet kom honom väl till pass, då han vid marknader utförde sina taskspelarkonster. Ty Lorens var även en smula trollkarl. Man trodde allmänt att han kunde 'förvända syn' på folk, liksom man tillskrev hans musik övernaturliga inflytelser. Så berättades, att då Lorens hängde siri fiol på väggen med stråken bredvid, 'det spelade' i instrumentet.

Lorens Brolin dog 1890. Redan för länge sen hade han helt och hållet slutat sina irrfärder på skånska landsbygden, och fiolen hade han överlämnat åt sina ävenledes musikaliskt begåvade söner."


Brolin var född 1818 och hade lärt spela fiol av sin fader, Johannes Brolin i Snöftarp. Fem av Lorens Brolins' söner voro fiolkunniga och övertogo spelmansarvet efter fadern. Av dessa voro den äldste, Carl Fredrik Lorensson, född 1857 i Snårestad och död 1933i Abbekås, och den yngste, Frans Lorensson (1874-1928), de skickligaste. Carl Lorensson deltog i riksspelmansstämman 1910 i Stockholm och dessutom i de flesta tävlingar och stämmor som avhöllos i landskapet. Ännu lever spelmanstraditionen kvar med nästan oförminskad styrka i det släktled som efterträtt Lorens Brolins söner.

Här meddelade tjugutre melodier ha upptecknats av Nils Andersson. De ingå i hans Skånska Melodier och i Teckningar och Toner.

(Källa: Svenska Låtar - Skåne)

(:title Lorens Brolin, Abbekås:)
Ingår i kategorin [[!Spelmän]].

(Källa: Svenska Låtar - Skåne)

LORENS BROLIN, ABBEKÅS, SKIVARP

Ljunits härad var under 1880-talet ovanligt rikt
på spelmän, såväl äldre som yngre. Här gjorde Nils Andersson under sin första resa 1887 som upptecknare för Skånska Landsmålsföreningen bekantskap med en av häradets, kanske hela södra
Skånes meSt kända personligheter, Lorens Brolin i Abbekås, Skivarps socken.

Efter sitt besök hos denne framstående spelman skildrar Nils Andersson
honom på följande sätt:

"Vid första sammanträffandet med Brolin märkte man, att zigenarblod
flöt i hans ådror. De mörka, spelande ögonen, det blåsvarta, nu gråsprängda
håret, de livliga rörelserna, det hetsiga lynnet bildade en typ vida skild
från den i södra Skåne vanliga. Också tillhörde han den tattarsläkt, som
för några tiotal år sedan var vitt förgrenad i Vemmenhögs och Ljunits
härad, där den drog omkring, försörjande sig med förtenning och hästhandel.
Tattarne äro ett musikaliskt släkte, och 'Brolinarna' äro allmänt
kända som skickliga fiolspelare.

Lorens Brolin hade emellertid värdigast bevarat släktens traditioner i
detta avseende, och för sitt fiolspel var han känd vida omkring. Spelmän äro
i allmänhet ytterst stränga vid bedömandet av varandras prestationer, men
bland alla de bondespelmän, med vilka jag sammanträffat, fanns ingen som
ej med oförställd beundran omnämnde Brolins färdighet att 'gripa fiolen'.
Det var ovanligt rena toner han framlockade ur sitt instrument; oaktat
sin höga ålder - sjuttiofem år - och oaktat gikt i armen, som i hög
grad försvårade stråkföringen, behandlade han ännu sin fiol med färdighet.
Utan att äga den ringaste notkännedom spelade han säkert och korrekt
de allra svåraste saker. Dock mindes gubben blott obetydligt av sin fordom
rikhaltiga repertoar.

Ett stycke, i vilket· han hade synnerligen gott tillfälle att ådagalägga
sin skicklighet, var den bekanta 'Stenbockens polska' eller 'Klånkepolskan'
med sina pizzikaton och löpningar, dem han utförde med verklig ledighet
och elegans. Också hade han med denna polska, som alltid varit hans bravurnummer,
väckt berättigat uppseende, varhelst han dragit fram. Någon
bondspelman i egentlig mening har Brolin aldrig varit, han bekvämade sig
sällan att spela till dans. Det var föga förenligt med hans vagabondnatur
och livliga temperament att en hel natt sitta fjättrad i spelmansvrån. Men
hans repertoar var ändå bondspelmannens, fast hans goda urskillning gjort
den till en mera utsökt sådan, till ett urval av vad han här och där kunnat uppsnappa under sina strövtåg. Och Lorens nöjde sig sällan med att
spela sina stycken under den form, han lärt dem. De ändrades och forsvårades,
ofta till oigenkännlighet. Åttondelar förvandlades till sextondelar
o. s. v. Att en dylik ändring innebar ett forbättrande av melodien, därfor
var Lorens' begåvning god borgen. Man behöver blott jämfora Munkbergs
d-durskadrilj (n:r 756), tämligen allmänt spelad i Ljunits, Herrestads och
Harjagers härad, med den uppteckning jag gjort efter Brolins spel (n:r 997),
för att bilda sig en föreställning om hans skicklighet att 'veckla ud' sina
melodier.

Vid dansgillen hälsades Lorens med jubel, då han, stadd på sina sedvanliga
resor, oförmodat infann sig. Hans utomordentliga spel i förening
med hans kvicka infall och slagfärdighet hade nämligen förskaffat honom
en viss popularitet, ovanlig för den foraktade ras han tillhör. Om Lorens
gäller också det omdömet, att han var en 'beskedlig tattare'. I Ystad,
där Lorens Brolin under sin krafts dagar var känd av envar, hände det
mången gång, att han, den trasige virtuosen, inkallades i förnäma hus för
att spela sina stycken under ackompagnement av piano. Hans slughet kom
honom väl till pass, då han vid marknader utförde sina taskspelarkonster.
Ty Lorens var även en smula trollkarl. Man trodde allmänt att han kunde
'förvända syn' på folk, liksom man tillskrev hans musik övernaturliga
inflytelser. Så berättades, att då Lorens hängde siri fiol på väggen med
stråken bredvid, 'det spelade' i instrumentet.

Lorens Brolin dog 1890. Redan för länge sen hade han helt och hållet
slutat sina irrfärder på skånska landsbygden, och fiolen hade han överlämnat
åt sina ävenledes musikaliskt begåvade söner."


Brolin var född 1818 och hade lärt spela fiol av sin fader, Johannes
BRolin i Snöftarp. Fem av Lorens Brolins' söner voro fiolkunniga och övertogo
spelmansarvet efter fadern. Av dessa voro den äldste, Carl Fredrik
Lorensson, född 1857 i Snårestad och död 1933i Abbekås, och den yngste,
Frans Lorensson (1874-1928), de skickligaste. Carl Lorensson deltog
i riksspelmansstämman 1910 i Stockholm och dessutom i de flesta
tävlingar och stämmor som avhöllos i landskapet. Ännu lever spelmanstraditionen
kvar med nästan oförminskad styrka i det släktled som efterträtt
Lorens Brolins söner.

Här meddelade tjugutre melodier ha upptecknats av Nils Andersson.
De ingå i hans Skånska Melodier och i Teckningar och Toner.



För mer information, se [[http://sv.wikipedia.org/wiki/Lorens_Brolin|wikipedia]].

(:title Lorens Brolin:)

Ingår i kategorin [[!Spelmän]]. Från Abbekås i Skåne. För mer information, se [[http://sv.wikipedia.org/wiki/Lorens_Brolin|wikipedia]].

Ingår i kategorin [[!Spelmän]]. Från Abbekås i Skåne. För mer information, se [http://sv.wikipedia.org/wiki/Lorens_Brolin].

Ingår i kategorin [[!Spelmän]].