Senaste ändringarna - Sök:




Redigera menyn

Der satt två kämpar i sommarkväll Kämpen Grimborg

LandskapVärmland
LåttypVisa
TonarterGm, G
Uppteckning, nr 135
Källaefter Sigrid Andersdotter (Hultman)
Abc-uppteckningNils L

Eftersom FolkWiki inte verkar visa alla verser kommer här den fullständiga texten:

1. Der satt två kämpar i sommarqväll
   framför sin boning i nordanfjäll
   stallbröder voro de föga rädde
   i jern och stål var de ständigt klädde

2. Och Grindborg hetter väl en af dem
   Han grep om hornet med fingrer fem
   Han sad jag vågar blott för min flicka
   Det fyllda hornet i botten dricka.

3. Stallbroder vis mig en trofast mö
   så röd som rosor så vit som snö
   en kungadotter så skön och fager
   och henne genast till brud jag tager

4. Min stallbroder han svarar så
   om du på friare val vill gå
   en mö jag känner så skön bland alla
   att henne vinna lär svårt sig falla

5. Hon vistas uppå sin faders gård
   inom ett hundrade kämpars vård
   det kostar lifvet att dit sig våga
   och efter jungfrun det minsta fråga

6. Dit vill jag rida strax Grindborg skrek
   jag lockas alltid af barna lek
   ej som små jungfrur jag går och krusar
   och kärleksyran ej mera rusar

7. Stallbroder sade du käre vän
   Den ditåt far kommer ej igen
   De borgens kämpar de äro vilda
   och kungens hofmän ej heller milda

8. Käre visa mig vägen blott
   till denna konungens hof och slott
   och Grindborg sade: ja, du skall havfa
   den gångarn vita som bäst kan trafva

9. De kämpar rida en midnatt stund
   igenom borgens helga lund
   En bäck de sågo bland blomster flöda
   Det var ej vatten men blodet röda.

10. Stockverken voro af idel jern
    mot Grindborgs styrka av ringa värn
    Med foten kolfven han sönderstötte
    Och ingen väcktare honom mötte

11. Till jungfruns dörr gick han ensam då
    med jernskodd handske han klappar på
    statt upp min sköna och skut ifrån regel
    ty annars jag bräcker spegel

12. Och jungfrun svarade stolt och fräckt
    vem är den friaren djerf och käck
    då han ej mer något möte stämde
    men jungfruns vrede ej Grindborg skrämde

13. På dörrn han lade sin skuldra bred
    så lås och regel de föllo ned
    den djefva friaren sig inträngde
    och dörren åter behändigt stängde

14. Just intet höflig han då var
    statt upp min sköna och var snar
    det måste så eder nu behaga
    att mina stoflar utaf mig draga

15. På gyllne stolen han satte sig
    men jungfrun svarade utom sig
    jag dina stöflar ej drager tänker
    din näsvishet mig för mycket kränker

16. Den stolte Grindborg han sticknar då
    han sprang i sängen med stöflar på
    hans stora sporrar i denna villa
    det vackra täcket (lädret?) han rispar illa

17. Och genast gick det till Kungen bud
    med magt vill Grindborg sig taga brud
    hos Konungens dotter han redan vilar
    och till undsättning ej någon ilar

18. Och kungen ropte i vredesmod
    upp kämpar gerningen kräfver blod
    i stål Er kläden, men passa tiden
    ty Grindborg är som en björn i striden

19. De kämpar sprungo i fullt galopp
    och dörren ville de stöta upp
    när Grindborg hördes på dörren klämta
    han sad jag kommer men venta venta

20. Han kom som stormen på gränslöst haf
    vart kämpahufvud han högg utaf
    som gräs af strå för vart hugg han jorde
    stock ingen med honom bida torde

21. Men kort förr än det blev jusan dag
    det föllo tusende för hans slag
    sin strisshäst han då till dörren ledde
    och sen till afresa sig beredde

22. Han tog den sköna i snöhvit hand
    vill du mig följa hem till mitt land
    på sadelknappen han henne höjde
    och intet motstånd hos henne röjde

23. Men Grindborg stannade intet förr
    än han kom hem till sin moders dörr
    der stod nu gumman och neg och sade
    välkommen hem jag dig ventat hadde

24. Men säg mig vad är den unga brud
    som dig nu följer i dyrbar skrud
    med gyllne bälte och ärligt smycke
    hon måste vinna all verldens tycke

25. Grindborg svarade att hon är
    en kungadotter mig hjertligt kär
    Med svärdet hafver jag henne tagit
    och hennes väcktare nederslagit

26. På högan loftet han fäst sin mö
    med henne ville han lefva dö
    han sad till henne vill du min blifva
    och hand och jertat åt mig gifva

27. Jungfrun svarade blygsamt då
    Vem är som kan emot Grindborg stå
    min man, min herre, det må du vara
    ty du har styrka att mig försvara

28. Så hölls der bröllop så dracks ur horn
    och lurar hördes från väktartorn
    det unga paret till sängs man leder
    när midnatt sig öfver jorden breder

29. Men kort för än ifrån östan sky
    den nya dagen han börjar gry
    ett vapenbrak öfver gården hördes
    af hvilken sömnen stördes

30. En stålklädd hop utaf hofmän stod
    på Grindborgs gård uti öfvermod
    inträngdes kämpar som hördes fråga
    om inte Grindborg sig ut törs våga

31. Och Grindborg inom ett vins glugg låg
    för pilar och spjut han ej himmelen såg
    »Jag», Grindborg sade, »jag ut skall träda
    men annorlunda vill jag mig kläda

32. Hans unga bru hon var ej sen
    hon krökte? (knäpte) stöflarne på hans ben
    Kring höften spände hon svärd och bälte
    och satte jälmen uppå sitt ställe

33. Och ut på trappan han träder bred
    han högg omkring sig på kämpased
    de rem[n]ade och de jelmar klyfdes
    de stolta hofmän ej mera yfdes

34. De föllo tusende för hans svärd
    den leken blef dem för ömkansvärd
    men inga enda sig vågar röra
    att resa hem och budskap göra

35. Men Grindborg var ej trött ej feg
    Han genast på sin strisshäst steg
    sjelf red han ensam till Kungaborgen
    och bådar kungen den nya sorgen

36. Han träder fram till hans majestät
    så golfvet svigtade för hans fjät
    och Kungens tjenare stodo bleka
    dem syntes svårt att med Grindborg leka

37. Och kungen sade blott svara mig
    de tappre hofmän jag sände dig
    och säg vad äro de alle alla
    Jo, de vila nu i Whalhalla

38. De liga många uppå min gård
    den leken blef dem för ömkansvärd
    och Kungen sade jag hären (hämnd?) skall taga
    och hädan skall du ej mera draga

39. Och Kungen med sin svänners hop
    som svärdet höjde med glädjerop
    tillstänga borgärn det Grindborg trängde
    och hastigt sig på sin strishäst svängde.

40. Hans svärd det blixtrade rundt omkring
    i denna hofmäns kringslutna ring
    och intet sårad och intet stungen
    han stod allena till sist med kungen

41. Men Grindborg han var ej fruktansvärd
    han blodet torkar utaf sitt svärd
    Han sad till Kungen blott för din krona
    och för din dotter vill jag dig skona

42. Och kungen sade du man af jern
    tag du min dotter blif landets värn
    är bättre jag har dig på min sida
    än för din framgång emot mig strida

43. Och Grindborg rid hem han blef i fred
    alt hvad han jorde det blef dervid
    Och ingen kämpe sig vågar röra
    så länge svärdet han orke föra.
Redigera - Historik - Utskrift - Senaste ändringarna - Sök
Sidan senast ändrad 2012-05-07 22:09