Jöns "Nils Ola Jösse" Olsson, Graveboda, Örkened. (1833-1920)

I Örkeneds socken i nordöstra hörnet av Skåne funnos under 1800-talet åtskilliga spelmän vilkas minne ännu lever kvar i trakten. Bland de äldre och mera betydande var Per Olsson, eller Hällöringen som han vanligen kallades, född i Aplehult år 1774. Han ansågs som en mystiker och drömmare och troddes ha lärt av Näcken, och det berättades hur han vid ett tillfälle varit nära att spela en skara dansande ungdomar i sjön.

Då man en gång hölls med slåttern vid Strönhultssjön och ängarna slagits färdiga beslöt man enligt gammal sed att roa sig med dans efter arbetet. Hällöringen tillkallades, placerades på en sten vid sjöstranden och började spela. Då folket som bäst höll på med dansen syntes plötsligt Näcken i form av en stor vattenhäst komma simmande mot stranden. De dansande drogos allt närmare sjön, och endast genom att en av de närvarande, som ej deltagit i dansen, med ett raskt snitt lyckades skära av strängarna på fiolen hävdes trolldomen och Näcken försvann.

Allmänt känd var också berättelsen om huruledes Hällöringen, på väg från ett dansgiIle i Nyteboda, fallit i en varggrop vari funnits tvenne vargar och då med sitt spel uppehållit dem tills räddning anlänt.

Till en senare spelmansgeneration hörde mjölnaren Jöns Olsson från Graveboda, vanligen kallad Nils Ola Jösse, vidare åbon Jöns Bengtsson från Västra Flyboda med söner. Per Svensson i Strönhult, även kallad Neringen, samt svarvaren Thomas Persson, alla i Örkeneds socken. Den sistnämnde, vilken var född 1844 och dog 1918, var en duktig fiolspelman men utflyttade vid unga år till Glimåkra, varför han ej kan sägas ha övat något nämnvärt inflytande på spelmanslivet i sin födelseort.

Jöns Olsson var född i Tosthult år 1833 och dog 1920. På fädernesidan härstammade han från en bondesläkt som ägt och brukat samma gård i tvåhundra år, och på moderns sida ledde han sin härstamning från Finland, i det morfadern efter finska kriget inflyttat till Sverige. Jöns Olsson spelade både fiol och klarinett, och sin kännedom om noter torde han ha erhållit av den förut nämnde Sven Åkesson i Glimåkra. Förutom vid bröllop och dansgillen var han under flera år självskriven att sköta musiken vid den brunnsdrickning som pågick vid surbrunnen i Lönsboda, vilken i synnerhet under 1850-talet var livligt frekventerad. I likhet med Hällöringen och flera andra spelmän ansags han kunna spela Älvaleken, vartill han dock endast en gång låtit förleda sig. När han kommit till tolfte reprisen började bord och stolar att hoppa med. "Men då var det jag som kastade fiolen, och ännu långt efter, när jag tänker på det, blir jag illa berörd" sade han.

Jöns Bengtsson eller Picke Jössen i Kvarnatorp föddes 1818 i Södra Duvhult och dog 1898. Även han spelade fiol och klarinett och hade varit en anlitad bröllopsspelman. Under 1870-talet brukade han därjämte uppträda med sin klarinett på brunnsanstalten vid Kyrkhult i Blekinge. Hans läroinästare skall ha varit en spelman från Östra Broby. Av Jöns Bengtssons tio barn voro sönerna Nils (1844-1904), Jöns (1847-1928) och Johan Jönsson - vilken är född 1855 och ännu lever - musikaliska och spelade antingen fiol eller klarinett. Jöns Jönsson, vilken var skräddare till yrket, synes ha varit den mest bemärkte av bröderna. Han kunde ibland endast motvilligt fås att spela, men då han väl kom i gång brukade han säga: "jag ska spela så att varenda blodsdroppe ska röra sig i Er", och det hände då ofta, i synnerhet om han fått något starkt till livs, att han blev så rörd av sin musik att han föll i gråt. Hans fiol var en så kallad 'Hällörefiol' och hade tillverkats av en son till Hällöringen vid namn Sven Persson eller Sven Hällöre från Norraryd i Glimåkra socken. Denne, som var född år 1800 och dog på 1860-talet, var känd som en skicklig fiolbyggare - han tillverkade även klarinetter - och några av hans fioler skola ha varit mycket goda.

Den ovan nämnde Per Svensson i Strönhult - i dagligt tal kallad Neringen, ibland även Holma Pellen eller Holmen - hade också ett gott rykte som spelman. Även han skall av Näcken ha lärt sig spela Älvaleken. I den så kallade Ubbabäcken strax nedanför en gammal kvarn finns i vattenfåran en sten vars topp format sig tiIl en bekväm sittplats. Stenen kallas av allmogen 'Näckens sten', och från denna skall Näcken ha lärt ut sin konst åt Neringen.

Per Svensson var född 1812 och dog 1893 i Frostenstorp, Örkeneds socken. Utom konsten att hantera fiolen skall han, enligt folktron, även ägt betydande insikter i svartkonsten, vilka han - jämte namnet Neringen ärvt av morfadern, en på 1700-talet beryktad svartkonstnär från Nedraryd.

Det berättas att den äldre Neringen, vilken var född 1757 och dog 1834 och vars rätta namn var Nils Johnsson, tillika med Hällöringen "av en okänd karl som skulle ha varit pocker själv", lockats till en plats belägen på gränsen mellan två byar nära Strönhult, varest sedan 1750-talet funnits ett gränsmärke kallat "Svarta skolan vid ekfållan", och där satts i svartkonstskola. I ersättning för lärdomen skall pocker ha förbehålligt sig att efter en viss tid få en av lärjungarna. På dessas förslag överenskoms det att han skulle få "den siste". Denne hade emellertid, då han lämnade pocker) sin skugga bakom sig, varmed pocker fick låta sig nöja. Från denna dagen blev lärjungen utan skugga i hela sitt liv, förmäler sägnen.

På äldre dagar greps Per Svensson av betänkligheter mot utövandet av sina trollkonster och "för att få ro i sin grav" överlämnade han sin svartkonstbok till Nordiska Museet, i vars ägo den sedan 1881 befinner sig.

En son till Per Svensson vid namn Nils Persson, född l844, var liksom fadern en skicklig spelman. Han reste till Amerika, där han bl. a. hade anställning som fiolist, men återvände till Sverige 1882 och bosatte sig i Halland, där han avled.

Av nu levande spelmän kunna nämnas - utom den förut omnämnde Johan Jönsson som är bosatt i Västra Flyboda - handlanden Johan August Nilsson i Lönsboda, född 1867, vilken spelar fiol, kronotorparen Nils Olsson i Ederna jämte sonen Per Olof Reinhold Nilsson - den förre född 1890 och den senare 1918 - båda fiol- och klarinettspelmän, samt arrendatorn Bror Jeppa Jeppsson i Lönsboda, född 189l, vilken även han är fiolkunnig.

Efterföljande sex melodier ha ställts till förfogande av Bror Jeppsson vilken även lämnat värdefulla uppgifter till Jöns Olssons biografi. Melodierna tillhöra, med undantag av n:r 11 som Jeppsson upptecknat från Johan Jönsson, Jöns Olssons repertoar, vilken därjämte innehöll ett flertal förut kända och upptecknade låtar.

I Örkeneds socken i nordöstra hörnet av Skåne

Då man en gång hölls med slåttern vid Strönhultssjön och ängarna slagits

form av en stor vattenhäst komma simmande mot stranden. De dansande drogos allt närmare sjön, och endast genom att en av de närvarande, som ej deltagit i dansen, med ett raskt snitt lyckades skära av strängarna

från ett dansgiIle i Nyteboda, fallit i en varggrop vari funnits tvenne vargar och då med sitt spel uppehållit dem tills räddning anlänt.

Hällöringen dog i medio av 1800-talet och ligger begraven på Lönsboda kyrkogård.

sistnämnde, vilken var född 1844 och dog 1918, var en duktig fiolspe1man

något nämnvärt inflytande på spelmanslivet i sin födelseort. Jöns Olsson var född i Tosthult år 1833 och dog 1920. På fädernesidan

i det morfadern efter finska kriget inflyttat till Sverige. Jöns Olsson spelade både fiol och klarinett, och sin kännedom om noter torde han ha erhållit

och dansgillen var han under flera år självskriven att sköta musiken vid

synnerhet under 1850-talet var livligt frekventerad. I likhet med Hällöringen

började bord och stolar att hoppa med. "Men då var det jag som kastade fiolen, och ännu långt efter, när jag tänker på det, blir jag illa berörd"

Jöns Bengtsson eller Picke Jössen i Kvarnatorp föddes 1818 i Södra

en anlitad bröllopsspelman. Under 1870-talet brukade han därjämte uppträda

tio barn voro sönerna Nils (1844-1904), Jöns (1847-1928) och Johan Jönsson - vilken är född 1855 och ännu lever - musikaliska

han säga: "jag ska spela så att varenda blodsdroppe ska röra sig i Er",

kallad 'Hällörefiol' och hade tillverkats av en son till Hällöringen vid namn

som var född år 1800 och dog på 1860-talet, var känd som en skicklig

Den ovan nämnde Per Svensson i Strönhult - i dagligt tal kallad Neringen, ibland även Holma Pellen eller Holmen - hade också ett gott

av morfadern, en på 1700-talet beryktad svartkonstnär från Nedraryd. Det berättas att den äldre Neringen, vilken var född 1757 och dog 1834 och vars rätta namn var Nils Johnsson, tillika med Hällöringen "av en okänd karl som skulle ha varit pocker själv", lockats till en plats belägen på gränsen mellan två byar nära Strönhult, varest sedan 1750-talet funnits ett gränsmärke kallat "Svarta skolan vid ekfållan", och där

överenskoms det att han skulle få "den siste". Denne hade emellertid, då

av sina trollkonster och "för att få ro i sin grav" överlämnade han sin svartkonstbok till Nordiska Museet, i vars ägo den sedan 1881 befinner sig.

Av nu levande spelmän kunna nämnas - utom den förut omnämnde

IÖRKENEDS SOCKEN I NORDÖSTRA HÖRNET AV SKANE funnos under 1800-talet åtskilliga spelmän vilkas minne ännu lever kvar i trakten. Bland de äldre och mera betydande var Per Olsson, eller Hällöringen som han vanligen kallades, född i Aplehult år 1774. Han ansågs som en mystiker och drömmare och troddes ha lärt av Näcken, och det berättades hur han vid ett tillfälle varit nära att spela en skara dansande ungdomar i sjön. Då man en gång hölls med slåttern vid Ströhhultssjön och ängarna slagits färdiga beslöt man enligt gammal sed att roa sig med dans efter arbetet. Hällöringen tillkallades, placerades på en sten vid sjöstranden och började spela. Då folket som bäst höll på med dansen syntes plötsligt Näcken i form aven stor vattenhäst komma simmande mot stranden. De dansande drog-os allt närmare sjön, och endast genom att en av de närvarande, som ej deltag-it i dansen, med ett raskt snitt lyckades skära av strängarna på fiolen hävdes trolldomen och Näcken försvann. Allmänt känd var också berättelsen om huruledes Hällöringen, på väg från ett dansgiIle i Nyteboda, fallit i en varggrop vari funnits tvenp.e vp.rgar och då med sitt spel uppehållit dem tills räddning anlänt. Hällöringen dog i medio av 1800-talet.och ligger begraven på Löns. boda kyrkogård. Till en senare spelmansgeneration hörde mjölnaren Jöns Olsson från Graveboda, vanligen kallad Nils Ola Jösse, vidare åbon Jöns Bengtsson från Västra Flyboda med söner. Per Svensson i Strönhult, även kallad Neringen, samt svarvaren Thomas Persson, alla i Örkeneds socken. Den sistnämnde, vilken var född 1844 och dog 19 I 8, var en duktig fiolspe1man men utflyttade vid unga år till Glimåkra, varför han ej kan sägas ha övat något nämnvärt inflytande på -spelmanslivet i sin födelseort. Jöns Olsson var född i Tosthult år 18339ch dog 1920. På fådernesidan härstammade han från en bondesläkt som ägt och brukat samma gård i tvåhundra år, och på moderns sida ledde han sin härstamning från Finland, i det morfadern efter finska krig~t inflyttat till Sverige. Jöns Olsson spelade både fiol och klarinett, och sin känn·edom om noter torde han ha erhållit av den förut nämnde Sven Åkesson i Glimåkra. Förutom vid bröllop och dansgiIlen var han under flera år självskriven att sköta musiken vid den brunnsdrickning som pågick vid surbrunnen i Lönsboda, vilken i synnerhet under I850-talet var -livligtfrekventerad.l1ikheLmed Hällöringen

och flera andra spelmän ansags han kunna spela Älvaleken, vartill han dock endast en gång låtit förleda sig. När han kommit till tolfte reprisen började bord och stolar att hoppa med. ~ Men då var det jag som kastade fiolen, och ännu långt efter, när jag tänker på det, blir jag illa berörd ~ sade han. Jöns Bengtsson eller Picke Yössen i Kvarnatorp föddes 1818 i Södra Duvhult och dog 1898. Även han spelade fiol och klarinett och hade varit en anlitad bröllopsspelman. Under 18 Jo-talet brukade han därjämte uppträda med sin klarinett på brunnsanstalten vid Kyrkhult i Blekinge. Hans läroinästare skall ha varit en spelman från Östra Broby. Av Jöns Bengtssons tio barn voro sönerna Ni"ls (1844-1904-), Jons (1847-1928) och Yohan Yönsson - vilken är född I 855 och ännu lever - musikaliska och spelade antingen fiol eller klarinett. Jöns Jönsson, vilken var skräddare till yrket, synes ha varit den mest bemärkte av bröderna. Han kunde ibland endast motvilligt fås att spela, men då han väl kom i gång brukade han säga: »jag ska spela så att varenda blodsdroppe ska röra sig i En, och det hände då ofta, i synnerhet om han fått något starkt till livs, att han blev så rörd av sin musik att han föll i gråt. Hans fiol var en så kallad 'Hällörefiol' och hade tillverkats aven son till H~llöringen vid namn Sven Persson eller Sven Hällöre från Norraryd i Glimåkra socken. Denne, som var fådd år 1800 och dog på 1860-talet, var känd som en skicklig fiolbyggare - han tillverkade även klarinetter - och några av hans fioler skola ha varit mycket goda. . Den ovan nämnde Per Svensson iStrönhult '- i dagligt tal kallad. Neringen, ibland även Holma· Pellen eller Holmen - hade också ett gott rykte som spelman. Även han skall av Näcken ha lärt sig spela Älvaleken. I den så kallade Ubbabäcken strax nedanför en gammal kvarn finns i vattenfåran en sten vars topp format sig tiIl en bekväm sittplats. Stenen kallas av allmogen 'Näckens sten', och från denna skall Näcken ha lärt ut sin konst åt Neringen. Per Svensson var född 1812 och dog 1893 i Frostenstorp, Örkeneds socken. Utom konsten att hantera fiolen skall han, enligt folktron, även ägt betydande insikter i svartkonsten, vilka han - jämte namnet Neringen ärvt av morfadern, en på I 700-talet beryktad svartkonstnär från Nedraryd. Det berättas att den äldre Neringen, vilken var född I 7SJ och dog 1834 och vars rätta namn var Nils Yohnsson, tillika med Hällöringen »av en okänd karl som skulle ha varit pocker själv), lockats till en plats belägen på gränsen mellan två byar nära Strönhult, varest sedan 1750talet funnits ett gränsmärke kallat 'Svarta skolan vid ekfållan', och där satts i svartkonstskola. I ersättning för lärdomen skall pocker ha förbeatt efter en viss tid få en av lärjungarna. På dessas förslag ··.X.ii;fiC··"i:;!.\"·i\,'9,Yererlsk~rrls det att han skulle få 'den siste'. Denne hade emellertid, då

han lämnade pocker) sin skugga bakom sig, varmed pocker fick låta sig nöja. Från denna dagen blev lärjungen utan skugga i hela sitt liv, förmäler sägnen. På äldre dagar greps Per Svensson av betänkligheter mot utövandet av sina trollkonster och >för att få ro i sin grav~ överlämnade han sin' svartkonstbok till Nordiska Museet, i vars ägo den sedan 188 I. befinner sig. En son till Per Svensson vid namn Nils Persson, född l844, var liksom fadern en skicklig spelman. Han reste till Amerika, där han bl. a. hade anställning som fiolist, men återvände till Sverige 1882 och bosatte sig i Halland, där han avled. Av nu levande. spelmän kunna nämnas - utom den förut omnämnde Johan Jönsson som är bosatt i Västra Flyboda - handlanden Johan August NilsS01t i Lönsboda, född 1867, vilken spelar fiol, kronotorparen Nils Olsson i Ederna jämte sonen Per Olof Ret'nhold Nilsson - den förre född 1890 och den senare 19 I 8 -.-. båda fiol- och klarinettspelmän, samt arrendatorn Bror Jeppa Jeppsson i Lönsboda, född 189l, vilken även han är fiolkunnig. Efterföljande sex melodier ha ställts till förfogande av Bror Jeppsson vilken även lämnat värdefulla uppgifter till Jöns Olssons biografi. Melodierna tillhöra, med undantag av n:r l1 som Jeppsson upptecknat från Johan Jönsson, Jöns Olssons repertoar, vilken därjämte innehöll ett flertal förut kända och upptecknade låtar.

(Källa: SvL Skåne)

(:title Jöns "Nils Ola Jösse" Olsson, Graveboda, Örkened. (1833-1920):)

(:title Jöns Olsson, Graveboda, Örkened. (1833-1920):) Ingår i kategorin Spelmän.

Jöns Olsson, vanligen kallad Nils Ola Jösse, föddes i Tosthult 1833 och avled 1920. På fädernesidan härstammade han från en bondesläkt som ägt och brukat samma gård i tvåhundra år. På moderns sida ledde han sin härstamning från Finland i det morfadern efter finska kriget inflyttat till Sverige. Han spelade både fiol och klarinett. Sin goda kännedom om noter torde han ha erhållit av Sven Åkesson i Glimåkra (Jularpa-Sven). Förutom vid bröllop och dansgillen var han under flera år självskriven att sköta musiken vid den brunnsdrickning som pågick vid surbrunnen i Lönsboda, vilken i synnerhet under 1850-talet var mycket livligt frekventerad. Han ansågs, i likhet med många andra spelmän, kunna spela "Älvaleken", vartill han dock endast en gång låtit förleda sig. När han kommit till tolfte reprisen började bord och stolar att hoppa med. "Då var det jag som kastade fiolen, och ännu långt efter, när jag tänker på det, blir jag illa berörd."

(Källa: "Göinge Musickanter. Det spelar en göing", 2002, ISBN 91-631-3024-6)