NisseNordström

Så minns vi Nisse Nordström Med anledning av Nisse Nordströms bortgång vill Uplands Spelmansförbund uppmärksamma denna storspelman med ett personligt porträtt hämtat ur publikationen Bonnmusik och några finare låtar från Södra Roslagen (utg. 2011). Kapitlet om Nisse Nordström är här något förkortat. Många foton och nedtecknade låtar finns inte heller med.

Om man ska beskriva spelmän från Roslagen så är Nisse Nordström kanske den nu mest genuina. Han spelar och beter sig som en bygdespelman från förr. Han tar ofta initiativ till låtspel, är spelglad och generös mot medmusikanter och publik. Igångsättningen av en låt går ofta till så att den kommer i huvudet först och intoneras inombords, så påtagligt att det syns på kroppsspråket. Stråkningen drar i gång, energiskt och ibland har inte fingrarna hunnit placeras där de ska; därigenom kan de första takterna bli överraskande – men strax är det justerat, fingrar och knavrar finner varandra. Rytmen är uppenbar och stråken tycks gå upp ner, upp ner med samma längd. Tittar man noga så kommer det också små korta tag, som ger det personliga uttrycket i låtarna. Jag har frågat om det finns en metod eller tanke bakom stråkdragen men Nisse svarar att ”det är olika varje gång, det blir på infall i huvet eller armen”. Likadant är det med låtarna. De blir aldrig exakt lika från gång till annan. Nisse Nordström är född 1921 och växte upp vid torpen Tunglunda och Mosstorp i Bladåkers socken. ”Sju syskon var vi och något världsligt överflöd var det aldrig tal om men vi hade i alla fall musikaliskt påbrå. Farfar hade spelat fiol till dans och pappa lär ha spelat durspel, men det var inget jag fick uppleva för han dog när jag var sex år. Jag minns i alla fall att han trallade låtar. Några av dom finns kvar i huvudet.” Musiken upplevde Nisse till en början vid Mosstorp där han på håll kunde lyssna till logdanser i närheten. Munspel och enradigt spel provade han på men längtade mest efter att få spela fiol. Och så blev det. Vid 12 års ålder beställde han själv en fiol på postorder från Åhlén & Holm. Karl Björklund vid herrgården Rungarn, spelade fiol och visade på vid ett par tillfällen hur en fiol fungerade. Men de som han tjyvlyssnat på vid Mosstorp och som gjorde mest intryck var dragspelaren Grop-Gustav och Albert Jansson, som spelade fiol. Jansson blev han granne med så småningom och Grop-Gustav, som han var släkt med på långt håll, var den som han gärna fick spela tillsammans med.

Tiden i Dannemora Nisse Nordström började som 19-åring i Dannemora gruvor och fick lära sig till bergsprängare. Det fanns gott om spelmän i trakten runt Österbybruk. Som granne hade han Albin Wallin och sönerna Ceylon och Henry. Det blev en hel del spel och annat umgänge också. Men spelstilarna skiljde sig en del, menar Henry Wallin. Om tiden i Dannemora berättar Nisse Nordström. ”Jag spelade mycket i början med Anton Jernberg och t.o.m. med hans far, Gustav. Han var lugn och sansad och spelade mycket bra. Sedan blev det spel med Kalle Sahlström en tid och bröderna Tallroth, särskilt mycket med Curt. Till Dannemora kom också Theodor Olsson. Han var musiklärare och hälsade ofta på hos mig i Ekvik. Han var bra att spela med och han målade tavlor också” säger Nisse och visar två alster på väggen. ”Det fanns många bra spelmän däruppe och det finaste var nog att höra Johan Olsson tillsammans med Viksta-Lasse.” ”Det blev dåligt med jobb. Jag flyttade till Upplands Väsby 1960 och arbetade också där som bergsprängare och på vägbyggen. Familjen bodde kvar någon månad i Ekvik i Dannemora.”

Nyckelharpa På min fråga om varför Nordström började spela nyckelharpa så blev svaret: ”Jo, jag hade bestämt mig för att sluta med musiken. Jag tyckte inte att jag kom nån vart, så jag lämnade in fiolerna till instrumentmakaren Evert Norrman i Uppsala. Han ville först inte ta emot dem för han ville inte att jag skulle sluta. Men han hade just kommit över två nyckelharpor och sade lite listigt ’vi gör ett byte’. Så jag fick med mig harporna och sen vet du ju hur det gick. En av dem hade Harald Närlund tillverkat. Det var roligt och jag tragglade på. Sedan blev jag anställd som folkmusikant i kommunen – jag var den först anställde spelmannen på heltid i landet. Det var Sparrman (kommunens ordförande) som ordna’ det där. Det var en rolig tid och jag fick bestämma själv var och när. Det blev på skolor och daghem, sjukhus, bokbuss och allt möjligt. I Upplands Väsby träffade jag också Göte Lindbladh, som spelade fiol. Han fick överta Närlundharpan och övade mycket. Han var mer ihärdig än jag då och lyckades bli riksspelman på instrumentet ett år senare.” I kommunen blev Nisse Nordström en populär figur för barnen, som kallade honom ”Fuling, Fuling” för att han ofta spelade och sjöng den låten. ”Jag var också i Småland några veckor och spelade åt Vuxenskolan, som anordnade spelcirklar i nyckelharpa. Det här var 1977 och jag besökte bl.a. Nässjö, Nybro och Kalmar.” När Jan Ling disputerade om nyckelharpan 1967, så var Nisse Nordström en av fyra harpspelare som användes för att försvara avhandlingen. De övriga var Eric Sahlström, Gösta Sandström och Harry Pettersson.

Resor och framträdande Det har blivit många spelresor också för Nisse Nordström. Oftast tillsammans med fiolspelmannen Karl-Erik Ljung och Bengt ”Lill-Magnus” Magnusson, som spelade klarinett. Ibland var Algot Jorlin med. Han var litet brysk, hade humor och tog ofta ledarrollen i sådana sammanhang. ”På en resa i Österrike, så kom vi på att vi faktiskt var släkt med varandra. ’Inte undra på att du är så jädrans vrång av dig då’, sa jag till Algot. Efter det ville Jorlin vara litet mer mån om sin nya släkting. Så t.ex. köpte han en varm tröja åt mig en gång när jag kände mig litet frusen. Till Tyskland åkte vi tre gånger för att spela på bröllop. Lill-Magnus mor var tyska och hon ordnade det där. Ja, så var vi till Turkiet också ett par gånger. Det var Harry Petterson och jag. Vi spelade åt danslaget Philochoros några år. Så var vi i Colorado 1981 – tre veckor. Vi spelade på många platser, t.o.m. vid Buffalo Bills grav. Med Curt Tallroth och Bengt Wärn spelade jag också i England.”

Spela och lära ut Min första kontakt med Nisse Nordström var i början på 1980-talet då han hade kurser i harpspel i garaget hos Stig Wetterling, Upplands Väsby. Varje vecka var det träff och ibland fick gruppen besök av kända spelmän som t.ex. Ceylon Wallin, Hasse Gille och Mats Kuoppala. Ann-Christine Granfors var 14 år när hon började lära harpspel av Nordström och hon är den spelman som bäst har förvaltat hans spelstil och låtar på nyckelharpa. Ragnar Berglund är också en av Nordströms unga adepter, som har sina rötter i Bladåker. ”Jag fick spela med honom när jag var 16-17 år och han har lärt mig musiken från hemtrakten. Ett tag var han envis att jag skulle ha dubbelgrepp i låtarna – det låter ju bättre då. När jag var i tjugoårsåldern spelade vi ofta tillsammans och t.o.m. utomlands.”

Inspiratör och pedagog Nyckelharpans Dag anordnades många år i rad av Vuxenskolan i Upplands Väsby. Nisse Nordström anförde det hela med allspel och inbjudna solister. Med hans stora kontaktnät så blev det alltid minnesvärda framträdanden och de inbjudna artisterna såg det nog som en merit att få vara gästsolist vid denna sammankomst. Trots åldern och hälsan så är Nordström fortfarande 2011 efterfrågad till estraderna. Han betraktas som en viktig länk till den genuina bygdemusiken och därför är han ofta gästspelman vid Eric Sahlström Institutet, ESI i Tobo och spelmansveckan på Ekebyholm. Nuförtiden föredrar Nisse Nordström att få besök av spelmän hellre än att åka iväg. Det är många som hör av sig och vill besöka och det blir alltid spel och musikantminnen. Curt Jinder hälsar på liksom Ragnar Berglund, Peter ”Puma” Hedlund, Leif Alpsjö och många andra. De senaste åren kommer Inge Henriksson ofta med sitt durspel, då blir det låtar efter Grop Gustav. Ann-Christine Granfors månar också om sin spelkamrat och hälsar ofta på – ibland utan instrument. Även jag har besökt Nisse Nordström under åren – litet mer sporadiskt. Efter varje besök så har inspirationen infunnit sig. Han är alltid uppmärksam på mitt spel och kommer ihåg vad jag borde spela för att öva upp mig. Hans pedagogik är finurlig och välmenande och gör att man får en bra möjlighet att utveckla sitt spel. T.ex. ”Hur håller du tummen egentligen?” Den frågan fick jag för många år sedan och minns varje gång som jag provar min nyckelharpa. Att få musicera betyder mycket för Nisse Nordström. Sjukdom har drabbat honom och även de närmaste. Efter en operation någon gång på 1990-talet så hörde han av sig efter några dagar och sa ”Nu får ni komma hit pojkar. Jag ska väl snart dö men jag vill spela några låtar först – innan Jesus kommer.” Så vi – Olle Gustavsson, Pelle Wallin och jag hälsade på i Nordströms kolonistuga där han och frun Gunvor trivdes särskilt bra. Och det blev en uppsluppen spelkväll. För Nisse Nordström har det också blivit egna låter under åren. ”Jag har inte gjort så många och dom som jag har gjort är mest skräp. Men det senaste året har det blivit två. Rullstolsvalsen, eftersom jag liksom Hasse Gille nu sitter i rullstol, och senast när jag fyllde år, var jag ensam hemma och skulle slutföra Kristinas gånglåt, en låt som jag skulle ge bort. Men jag höll inte på att bli klar, för det ringde trettiofyra stycken till mig den dan för att gratulera på min födelsedag.” Nisse Nordströms spelkamrat Harry Pettersson yttrade en gång ”Jag hörde Eric Sahlström när han spela’ samma låt tre gånger efter varandra och det blev olika varje gång.” När Nisse Nordström spelar en låt så blir det också små variationer i fraserna. Att det förhåller sig på det viset tycker Nisse är bra. ”För då är jag i gott sällskap”, säger Nisse Nordström.

Kapitlet om Nisse Nordström publicerades 2011. Då var Nisse 90 år, men han fortsatte givetvis med sitt harpspel och blev ofta efterfrågad till estraderna. Han var en självskriven gäst i Erics kök då Eric Sahlström firades på 100-årsdagen. Zorns utmärkelse i guld fick Nordström 2013 och i augusti 2014 framträdde han vid Upplands Väsby Hembygdsförenings 60-årsjubileum. Bland publiken fanns då flera medelålders personer som minns Nisse Nordström från dagistiden då ”farbror Fuling” kom på besök. ”Hej då! Vi hörs snart – om Jesus dröjer”! Den hälsningsfrasen använde Nisse Nordström ofta när han skildes från vänner och musikanter. Nu har Jesus kommit och Nisse får äntligen vila efter en lång sjukdomsperiod. Men han musicerade in i det sista. När jag besökte honom på Löwenströmska lasarettet en vecka innan slutet hade han det kämpigt på många sätt men var fortfarande mycket klar i huvudet. Så berättade han t.ex. att ”Ann-Christine och jag spelade sex låtar häromdagen för patienterna och jag tyckte att armen fungerade inte så bra.” En typisk kommentar från Nordström, som alltid ville ha nyckelharpan inom räckhåll och hade viljan att musicera – gärna med andra.

Benny Johansson